Mindfulness i skogen
Jag samlar alla mina tankar och går ut i naturen. Känner hur fingrarna fryser till is och önskar att det var mer vår än vinter. I öronen pratar någon klok om hur du lyfter dig själv jobbsammanhang, och hur jag än försöker drunknar hennes röst i suset från vinden och det eviga surrandet som pågår i mitt huvud. Rösten dör ut och det enda som hörs är ljuden från den stora vägen som tar oss vidare ut i Europa. Fåglarna har sökt skydd från blåsten och det känns sorgligt. De borde kvittra, söka sig en käresta och bygga bon tillsammans. Humlor och bin som har gungat fram mellan blommorna kurar i sina gömlsen och väntar på att värmen ska återvända. Snön som föll igår smälter sakta bort och jag hoppas att nu är det väl ändå dags för vår på riktigt. Låt träd och buskar veckla ut sina krispigt gröna blad och färga naturen igen.
Jag kramar ett träd för jag vet att de ämnen som faller ner gör gott för oss människor. Undras tro om blåsipporna också får en dos av må gott då? Eller njuter de av de solstrålar som når fram trots den hårda vinden? De allra flesta sippor står med hängande nackar och väntar, snart har de värme nog att resa sig i full läng igen. Till dess står de hukande i lövhögar och bland mjuk mossa. Min promenad i naturen övergår i asfaltstrampande och ljudet av sopmaskiner som förbereder vägarna för cyklister och fotgängare som inte vill balansera på grus och stenar längre. Jag önskar att naturen nådde hela vägen fram till dörren.